Kapitel 7 - 8

Jag lutar mig mot hennes mobil för att se vad som gjorde henne så upprörd, men jag kunde inte se. Jag satt mig på huk jämte henne och frågade;
- Vem var det? Vad står det!?
- Det var han igen, snyftade hon.
Hon tog snabba andetag. Sedan viskade hon någon jag inte hörde med tårar som droppade ner på marken.
- Va?! Skrek jag oroligt.
Hon hade aldrig varit såhär chockad.
-Han är här…
Vi båda blev tysta.
-hur kan han veta att vi är här? Frågade jag.
-Jag vet inte, snyftade Lollo.
Vi lyssnade och hörde hur något gick vid dörren. Vi båda vågade inte säga ett tjut. Det hela var sant. Han var utanför. Han hade hittat oss. Plötsligt rasslade något i dörren. Det smällde och bankade på nedervåningen. Jag kramade om Lollo hårt.
- Du är min bästa vän sa jag…
Jag kände hur mitt hjärta bultade. Dörren smälldes upp. Något gick i trappan.
- Jag är inte farlig! Kom fram, kom fram!
Vi fick se han nu. Det var han. Han kollade runt. Men Lollo kunde inte hålla sig, hon började gråta. Hon snyftade och snörvlade:
- Allt är över nu! Skrek Lollo.
Jag kunde knappt fatta att hon skrek så.
Mannen gick upp de sista trappstegen och gick raskt mot oss.
- Låt oss vara! Skrek Lollo med tårarna rinnandes.
Jag var helt stum. Jag bara kollade och hoppades att allt skulle lösa sig. Han tog tag i Lollos arm. Men jag vägrade släppa. Han tog tag i min arm med. Nu grät vi båda och skrek. Han släpade oss ner för trappan. Han drog oss ut och kastade oss in i bilen. Vi hörde hur det klickade till i dörrarna. Lollo tog tag i min hand.
- allt är mitt fel, sa hon.
Jag orkade inte svara. Jag var alldeles för rädd.
Mannen hoppade in i bilen och körde snabbt iväg. Jag ville knappt tänka vad han ville med oss. Detta var nog sista timmen i våra liv. Men så kunde det inte bli. Mamma var ju sjuk. Det var väll det sista hon ville. Att det hon brydde sig om försvann. Jag kände att jag inte kunde lämna mamma. Jag ville inte dö. Jag kände i mina fickor. Något som kunde hjälpa oss. Lollo kollade på mig och förstod vad det var jag tänkte. Hon kände efter i sina men hittade inget heller. Lollo satt bakom förarsätet och jag i mitten. Vi visade med blickarna hur vi skulle göra. Jag skakade av skräck. Lollo var beredd med sina händer bakom hans huvud. Hon satte snabbt sina händer framför hans ögon. Han skrek och svor högt åt Lollo. Hon började gråta åter igen av rädsla. Jag tog ett hårt tag om hennes hand igen för att hon skulle samla sig och inte släppa. Han körde ner mot diket och airbagen blåstes upp. Jag lutade mig fram i förarsätet och tryckte på ”lås upp”. Dörrarna klickade till i baksätet och Lollo och jag hoppade snabbt ut. Vi sprang allt vad vi pallade. Vi viste inte vart vi sprang men bort från han var allt vi ville. Timmar gick och mörkret hade lagt sin. Fast klockan bara var fyra. Vi hade kommit hem. Dörren stod fortfarande på glänt. Både jag och Lollo hade inga skor eller någon jacka på oss. Vi sprang in och tog på oss med kläder.
- Jag måste till mamma nu, sa jag och kollade mig i spegeln. Jag torkade bort tårarna och kammade lite med den slitna borsten.
- Får jag hänga med, sa Lollo och torkade tårarna.
- Jag skulle helst vilja gå själv, sa jag.
Jag gick fram till henne och kramade om henne.
- det är nog bäst att du går hem och tar det lugnt, Han kommer inte tillbaka, sa jag och försökte övertyga oss om något som inte var säkert.
Lollo gick mot utgången och jag gick efter. Jag låste dörren och gick raskt mot sjukhuset.

- var har du varit? Frågade mamma.
- Med Lollo, jag glömde bort tiden, ljög jag.
Jag ville inte oroa mamma med allt som hänt. Jag och Lollo skulle säkert blir anklagade för något brott om vi skulle säga det. För vi gjorde ju så han körde av vägen.
- Vill du ha något? Innan det stänger Frågade jag.
- Nej det behövs inte, men du kan ju köpa något till dig, sa hon och kollade mot hennes väska.
Jag gick mot den och låtsades inte hitta pengar medans jag försiktigt stoppade tillbaka lappen jag tagit. Jag läste den en sista gång och log mot den. Mamma skulle bli frisk. Jag tog en tjuga och tog hissen ner till caféet. Där var han. Det var egentligen därför jag hade gått ner. Jag puffade till lite i håret och sträckte på mig. Jag log och försökte se oerhört glad ut.
- Och vad vill du ha då? Frågade han och kollade på mig med ett stort leende.
- En chokladboll och varm choklad.
Kanske kunde den varma chokladen varma mig efter det hela som hade hänt.
- 26 kronor säger han.
Jag ger han pengarna han sa. han gav mig en lapp. Jag tar mina saker. På lappen står han Mobil - nummer jag tror jag är kär.